Var i Wien för ett par veckor sedan på en kombinerad arbets och konferens-resa. Solen sken i 4 dagar och det var tio grader varmt. Vackert väder och en massa vackra byggnader, jag var i sjunde himlen!! Stadskärnan är av promenadvänlig storlek (efter mina mått iallafall.. Det finns en väl fungerande tunnelbana för vanliga dödliga..). Med ca 10 -20 meters avstånd tornade en gammal byggnad eller kyrka upp sig. Gick dreglande runt med uppspärrade ögon. Bilden ovanför är från Stefansdomen som ligger mitt i centrala Wien. Det tornet som syns på bilden är 137 meter högt och syns över hela staden, bra riktmärke när man kommit bort sig. Man kan även gå upp i det tornet, kostar 3 euro. man går upp i en mycket, mycket smal spiraltrappa i sten. Trappan är så smal att man får pressa sig mot väggen om man möter någon i trappan. Små gluggar visar att man passerar takgränsen. Kanske skall sluta där. Jag gjorde gjorde nästan det, så även en till i vårt tremanssällskap. Den vindlande, svindlande trappan gjorde att man blev yr och tappade verkligheten. Kändes som man var instängd i ett smalt torn där de 800-åriga stenväggarna kvävde en, klaustrofobisk ångest. Det var omöjligt att fortsätta kroppen sa stopp, satte mig ner och sa att nu går jag inte längre. Så gjorde då en till i sällskapet. Tredje personen frustade lite åt oss och sa till oss att sitta en stund och andas i fyrkant för att sen komma efter. Vi satt en stund men bestämde oss för att gå ner. Då ropade trean ca fem meter längre upp att det var fri yta. Vi tittade på varandra, tog ett djupt andetag och började mödosamt gå uppåt. Vi kom upp till ett stort rum där det hängt en stor klocka tidigare. Vi sidan av rummet fanns fortsättning på trappan uppåt. Trean gick raskt vidare medan jag och den andre stannade kvar, ivrigt och nervöst väntande på vad som skulle komma. Tveksamma att fortsätta men inte lika benägna att sluta klättringen. Efter en stund ropade trean att vi måste komma upp, att vi inte fick missa detta. Vi gick uppåt och hoppades att målet skulle vara en storslagen utsikt från tornet, vilket var skälet att vi gick in överhuvudtaget. Där trappan tog slut var en dörr. Vi öppnade dörren och klev in i en souvenirbutik. Snacka om antiklimax. Från att periodvis trott att man förflyttas 800 år tillbaka i tiden slutar resan framför en disk där en kille sitter och spelar dataspel... Det fanns nog en annan väg upp än den trappan vi gick.
Detta är Bergstrasse. På nummer 19 bodde en för mig viktig person. Han hem som också var mottagnign är museum och var ett måste att besöka. En lite svindlande känsla det med. Att vara i lägenheten där psykoterapins fader bodde. Fast divanen var inte på plats.
Här är Sigmund Freuds väntrum.I övrigt var ölen god glasen stora. Jag vann 110 euro på Casinot också!!!
